Stålindustrin har en lång historia i Sverige, och den började redan på medeltiden. Köpmän från Lübeck i Tyskland var dem som fick de svenska kungarna att intressera sig för järnexport. Det var även de tyska köpmännen som fick ensamrätt att utöva sina verksamheter i Sverige.
Under medeltiden bestod den svenska järnexporten av något som kallades osmundar. Det var ett allmänt format av smidesjärn, och vikten kvar på knappt 3 hg. Man kunde även använda osmundar som byte av varor eller som pengar att betala varor med. Under 1300-talet gick den största delen av vår svenska järnproduktion till Danzig och Lübeck som export. I Sverige fick det byggas utskeppningshamnar i Stockholm, Västmanland, Dalarna och Närke för att lybeckarnas koggar (Medelhavsfartyg).
Från mitten av 1300-talet och under 1400-talet började priset på det svenska osmundjärnet att falla. Masugnstekniken började ta över och i och med det ökade också järnproduktionen i Europa. De blev då konkurrenter till den svenska produktionen, eftersom de kunde ha billigare priser.
Under 1500-talet insåg de svenska kungarna att Sverige bör modernisera järnproduktionen. Det började nu tillverkas stångjärn. Det var inte alldeles lätt, för det krävdes komplicerade tekniska förändringar. För att klara av det var Sverige tvunget att ta hjälp från experter utomlands. Den stora moderniseringen av svensk järnhantering tog därför inte fart förrän
i början av 1600-talet.
Som tur var ökade frågan på svensk järnproduktion igen, och under 1700-talet hade den närapå fördubblats. Detta berodde på en ökad efterfrågan från utlandet på stångjärn. Det var i synnerhet England som hade fått ett stort behov av det så kallade Öregrundsjärnet, som hade stor kvalitet. Det var just stångjärnet som senare kom att vara den största svenska exporten.
I mitten av 1800-talet ökade behovet av stål igen. Nu behövde industrier stål i både bra kvalitet och i stora kvantiteter. I USA och i Europa gjordes stora försök för att ersätta de numera gammalmodiga metoderna för stålframställning. Det behövdes modernare metoder eftersom behovet av stål växte. Den engelske mekanikern Henry Bessemer (1813–1898), uppfann något som kom att kallas för bessemerprocessen, och det innebar att man kunde framställa stål direkt i en ugn. Detta bara genom att blåsa in luft i tackjärn som var nersmält. Men det var den svenske Göran Fredrik Göransson, från Edsken, som 1858 blev den förste i världen som fick framgång med bessemermetoden. Han lyckades producera götstål som hade bra kvalitet, och nu sattes den moderna stålåldern i kraft.
De flesta stålföretag kan man finna i Bergslagen och det beror på att järnbruken grundades där, det fanns naturtillgångar. I och med industrialiseringen i början av 1900-talet ökade produktionen kraftigt, och då var det viktigt att ha en hamn i närheten, för sjötransport under somrarna. På vintern kunde järnet fraktas på isen.
