Den svenska textilindustrin skapades under 1800-talet, och höll sig kvar ända till slutet av 1900-talet. Men redan under 1950-talet började man se en nedgång och i stort sett de flesta jobb försvann inom branschen. Det var i Sjuhäradsbygden och i Borås som de största industrierna fanns. Många kvinnor flyttade från Finland till Sverige för att arbeta inom textilindustrin. Jobbet var ett låglöneyrke, och de som arbetade inom branschen var kvinnor. Maskinerna var enkla att använda och passade för kvinnors fingrar som oftast är mindre än mäns. Det var nog det och även den låga lönen, som var den största orsaken till att det blev ett kvinnoyrke.
Cirka 60 % av sysselsättningen minskade rejält under 1950–1968, och det mest inom ylleindustrin. Efter den minskningen av sysselsättning var man tvungen att göra en avancerad omstrukturering. Denna omstrukturering lyckades leda till att textilindustrin återigen började växa i början av 1970-talet. Då var produktionsnivån som högst, men både den och sysselsättningen minskade från 1970-tal
ets mitt, även om branschen fick statligt stöd ända fram till 1993. Med tiden blev det billigare att flytta textilindustrin till andra länder, där det gick att hålla lönerna nere, och istället köpa varorna på import.
Egentligen var det England som var först inom textilindustrin, på grund av sina fiffiga maskiner. Både Sverige och många andra länder hade inte alls kommit lika långt i sin utveckling. England hade även lagar som förbjöd export av sina maskiner, och det berodde på att de ville skydda tekniken.
Går man ännu längre tillbaka i tiden var vävning ett vanligt hantverk för kvinnor i Sverige. Under vintern när jordbruket inte krävde deras hjälp i samma utsträckning som under somrarna, satt de hemma och vävde. Oftast vävde de för familjen, blev det något över byttes det mot livsmedel etc. I och med industrialiseringen i slutet på 1800-talet förändrades det, och flera kvinnor började istället jobba inom textilindustrin.
