När man ska tillverka textilier använder man något som kallas för fibrer. Textilfibern är tunn, lång, flexibel och elastisk. Det är därför den är så bra för tillverkning av textilier. Dessa fibrer kan delas upp i två grupper: konst- och naturfibrer. Konstfibrer kan även delas upp i två underkategorier: syntet- och regenatfibrer. En och samma fiber kan ha flera olika namn och det beror på i viket sammanhang namnet används i. Det kan vara ett kemiskt-, trival- eller handelsnamn. Dessa fibrer går att dela upp i korta och långa fibrer, eller också stapel- eller filamentfibrer. Skillnaden mellan konst- och naturfibrer är att naturfibrer för det mesta har kortare fiberlängd. Man kallade ofta förr i tiden korta fibrer för ull och långa fibrer för silke. Kortare fibrer än 5 mm kallas för linters och dessa är skapade av bomull. Om man blandar olika textilfibrer kan man få fram nya och specifika karaktärsdrag hos textilier.
Som det tidigare skrivits kan man dela upp textilfibrerna i två olika huvudgrupper: konst- och naturfibrer. Naturfibrer i sin tur delas upp i djur- och växtfibrer. Bomull och lin är två exempel på växtfibrer och silke och ull är djurfibrer. Konstfibrer delas upp i syntet- och regenatfibrer. Syntetfibrer innehåller ofta en bas av olika oljeprodukter och dessa är konstgjorda. Kevlar, polyester, lycra och nylon är exempel på syntetfibrer. Regenatfibrer däremot är konstgjorda och tillverkade av produkter som är naturliga, till exempel trä och protein. För att kunna skilja dessa textilfibrer åt, kan man behöva ta hjälp av något som kallas för förbränningsprov. Man utsätter då de två fibrerna för ett så kallat slitprov, genom att utsätta fibrerna för saltsyra eller aceton. Detta eftersom det ibland är svårt att med blotta ögat se skillnaden mellan merceriserad bomull och silke. När det gäller linne och ull är det just de textilfibrerna som människorna nog alltid använt.
